Jaha, nu har mamma och pappa varit borta sedans i Torsdags och anländer här i Lima igen senare idag.
Erik har varit här och hållit mig sällskap och det är det bästa sällskapet;).
Elton, vilken hund.
Min bästa vän, min livskamrat och min räddare.
Han gör dom mörka dagarna lite ljusare och sprider alltid kärlek om sig även fast han inte alltid mår bra. Så många gånger jag suttit och hållit om honom och gråtit hans päls blöt. Ibland tycktes det att det var bara han som förstod mig, bara han som bara var där för mig.
Under de senaste åren har vi dock glidit ifrån varandra pga din sjukdom.
Under dem få åren du fick vara frisk så gjorde vi ju allt tillsammans badade, dansade, krattade gräsmattan och till och med duschade tillsammans.
Du var min andra halva, du var då min vardag som inte var någonting om inte du fanns med i bilden. Det är hemskat att tänka att en sjukdom kan göra något sådant här, skilja två oskiljbara vänner åt, skapa sådan smärta i vardagen som ska påverka resten av våra liv.
Att veta att det inte finns något jag eller någon annan kan göra för din sjukdom får mig att tappa greppet, det är en hemsk rädsla att man kanske en dag måste skiljas från en livskamrat.
Tror även att det är rädslan att förlora dig som fått mig att backa tillbaka och ta avstånd, att inte känslorna ska vara lika starka om jag en dag måste säga farväl.
Har många kvällar drömt om att det är bara du och jag i ett ljust rum och jag håller dig i min famn medans du tar de sista andetagen, bara jag tänker på det så känns en svidande känsla inom mig. Men det ända önskan jag har just nu är att du ska finnas med mig några år till se dit underbara ansikte med de mörka ögonen och charmfläcken får vem som helst att smälta.
Tack Elton för du funnits för mig under dessa år och lärt mig att växa, du är en av dem som har gjort mig till den personen jag är idag.
ErikRönningBråten<3
0 kommentarer